Ordförande för Humanistiska förbundet Katarina Ek-Nilsson och
Professor Emerita Gullög Nordquist besökte Uddevalla Humanistiska Förbund
den 21 oktober 2021

Vi välkomnar redaktörerna för Svenska Humanistiska Förbundets årsbok för 2020. Boken heter ”Stort smått fint och fult” och nådde medlemmarna förra året när vi inte fysiskt kunde samlas. Det är med stor förväntan vi samlas här i kväll för att få höra om boken.

Katarina och Gullög varvar sin föreläsning med hänvisning till sina respektive specialistområden. Gullög Nordquist är professor vid Uppsala Universitet i Antikens kultur och samhällsliv. Hon har forskat om grekisk brons-och järnålder och deltagit i arkeologiska utgrävningar i Grekland. Katarina Ek-Nilsson är FD i etnologi vid Uppsala Universitet. Idag är hon museichef vid Strindbergs museet i Stockholm och arkivchef vid Nordiska museet och chef för Dialekt-och folkminnesarkivet.

Föreläsarna visar bilder från boken och ger oss föreläsare den ena insikten efter den andra om varför det är så viktigt att det finns museum och att det finns samlingar. Ibland ligger där föremål som ingen vet något om men så plötsligt ramlar en ledtråd på plats och detta leder till ett vidgat vetande.

Impulsen till boken kom när en tidningsartikel för några år sedan ifrågasatte om det verkligen var lönt att ta vara på allt som samlats i magasin och på våra museum och olika institutioner. Före corona besöktes landets stora och små museer av cirka 26 miljoner besökare och i Svenska Humanistiska Förbundets styrelse beslöt man att årsboken 2020 skulle innehålla artiklar som visade värdet av välvårdade samlingar för att få djupare kunskaper.

Urvalet gjordes landet runt och precis som titeln säger ”Stort smått fint och fult”. Katarina berättar om Gustav Eneroth som på 1700-talet verkade som uppfinnare. Han gjorde inte ritningar utan utsökta små modeller som finns bevarade hos Kungliga Patriotiska Sällskapet. När utrymme, tid och medel ges till en person med gedigen kunskap över området kan nya landvinningar ske. Se artikeln ” En uppfinnares vedermödor under 1700-talet” av Berit Eldvik i årsbok 2020. När Gullög euforiskt talar om 15 ton lerskärvor höjs något ögonbryn, men byts i förundran över hur dessa fragment visar hur runda lerföremål rullades runt i en grop klädd med mönstrade plattor som tryckte in mönstret i den mjuka leran. Skärvan finna i Sverige och vi har skyldighet att bevara den för eftervärlden.

Ett museum i Varberg har 100-tals cyklar och visar alla kringuppfinningar som blev när cykeln följde modet i det dagliga livet.

Mynten pratar med oss från flydda tider. Soldi är tillverkade av guld och användes för att betala för att inte Rom skulle anfallas. Ur ordet soldi föddes ordet soldat.

Skall allt vara vackert och nationalistiskt och allt annat slängas? Nej, nej vi vill veta hur det var i vardagen och därför när man fann en vind full med gamla, lappade och smutsiga allmogekläder togs dessa omhand och finns bevarade idag. Om inte detta gjort hade vi inte vetat hur en allmogevardag gestaltade sig.

På ett fängelsemuseum finns en korg tillverkad i rotteknik. Varför blev frågan? Hur förhöll det sig med ”sockenlappsinstitutionen” som gav samer rätt att vistas på orten. Var det så att någon same hamnade i fängelset och där arbetade med sin hantverkskonst? Varje fråga säger Gullög ger minst 10 nya som vi inte visste om i förväg.

Textil har inte alltid bevarats eftersom det far illa av tiden tand. Men så hände det sig, att i en vedlår i kyrkan låg tygstycken som man hittade i början av 1900-talet. Detta är Överhogdalsbonaderna och idag tror vi oss veta att de tillkom 1070 – 1140 eftersom de gjorts i en snärjteknik som vi vet är använd vid denna tid. Dessa bonader vårdas av Länsmuseet i Östersund berättade Katarina för oss.

Nu är hög tid för eftersitsen med frågestund. Och visst har vi smittats av att vilja vet mer så vi frågar och frågar och får svar och ibland en ny fråga som ger upphov till fler frågor.

Stort tack för detta intressanta föredrag till Gullög och Katarina från deltagarna från Uddevalla Humanistiska Förbund.
Text Kerstin Pålsson

Professor Lars-Gunnar Andersson besökte Uddevalla Humanistiska Förbund
den 14 september 2021


Nu är dagen då Humanistiska Förbundets medlemsmöten kan återstarta i Hörsalen på Bohusläns museum. Flera tillfällen med professor Lars-Gunnar Andersson som föreläsare planerades, men fick ställas in.

Desto roligare är det att idag ta del av programmet med titeln ”Göteborgsgrammatik”. Det är välkomstorden från ordförande Annika Afzelius som också berättar att Lars-Gunnars bok om kvällens ämne finns till försäljning senare.

Åhörarna får veta att Lars-Gunnar växte upp på Guldheden i Göteborg och att det innebar att det var nödvändigt att behärska språket. Ja, språket är ju svenska och grammatiken den enhetliga i skriftspråket, men så är det ju inte många som talar i vardagslag utan här kommer dialekterna in. Under vår uppväxt tillägnar vi oss ljud- och formlära liksom satsbildning. I SAOL får vi tillgång till så där 125 tusen ord men vårt aktivt använda ordförråd är kanske endast en tiondel av alla dessa. Dialekter är pragmatiska och situationsbundna och innebär att det hörs var man kommer ifrån. I dagens läge med den stora omflyttningen bland befolkningen förändras språket allteftersom. I TV-ns begynnelse gällde ett slags högspråk och det var snudd på skandal om det talades dialekt. I varje fall om det var skånska ty då gällde textning i rutan.

Kringliggande orters människor tog sitt sätt att tala med sig vid flytten till Göteborg. Då gällde lyhördhet så att man inte fortsatte med till exempel tjocka l som lät så ”bonnigt”. Mången vän av ordning i språket önskar inte att det ändras och förfasar sig över dagens ”felsägningar”. Om alla säger fel blir det rätt då? Nej, menar Lars-Gunnar, det blir det inte. ”Göteborgskan är ett naturligt talspråk för hederligt folk i Göteborg som går upp på morgonen och går till jobbet”, citerar Lars-Gunnar. Här ler åhörarna, när det kommer det ena göteborgska dialektexemplet efter det andra ur den genuine göteborgarens mun. Lars-Gunnar visar hur stolt han är över sin dialekthistoria.

1939 gav Björseth ut skriften ”Göteborgsdialekten och skolan”. Här skulle talorganen tränas så att talet inte var odistinkt och otydligt. Ramsor skulle tränas för att få ordning på elevernas tal. Nu kommer en vändning från föredragshållaren om vad vi tror att han tyckte om detta då han säger: Göteborgskan är bra att använda i goa historier. När fotbollsmatchen skall beskrivas så är det helt rätt att säga: Matchen var bra, så sett.

Lars-Gunnars bok utkom 2019 men, säger han, har funnits i tankarna i många år. Den är en vetenskaplig beskrivning av den grammatik som göteborgskan bygger på.

Många deltagare passar på att köpa boken och få den dedicerad av författaren.

Åhörarna ges tillfälle till frågor och professor Lars-Gunnar Andersson tackas med varma applåder för en intressant föreläsning.
Text av Kerstin Pålsson

Ellen Mattsson besökte Uddevalla Humanistiska Förbund den 4 februari 2020
Ellen välkomnades av ordförande Annika Afzelius med orden att hon var stolt över att få presentera flickan från Bohuslän som skriver så fantastiska berättelser om en svunnen tid. Dessutom valdes Ellen Mattsson in på stol nummer 9 i Svenska Akademin den 28 mars 2019.

Ellen inledde med att konstatera att skriva fiktion är generöst då det ger utrymme för det mesta i texten. När jag tänker om landskap jag skriver om så är det Bohuslän som händelserna gestaltar sig i. Jag är bosatt på landsbygden nära Uddevalla-Ljungskile och mina promenader är förlagda i det gamla odlingslandskapet längs stigar och invid beteshagar. Under vandringarna påminns jag om människorna som verkade här och det lockar mig att skriva målande om den förflutna världen. När jag skriver en historisk roman är det inte att skriva om ”gammalt” utan det bygger på historiska fakta där jag tillåter mig att fritt fabulera.

Den historiska korrektheten måste jag känna till men det var aldrig lockande för mig att bedriva forskning utan jag ville använda historiska fakta för att låta dessa fakta bilda mina romanmiljöer. Lagom mycket fakta så att det inte blir en boja som låser mig och hindrar mig från att kasta loss i berättelsen. Lite lik en skata, tycker jag ibland, att jag är, när jag dras till det som glimmar och blänker för att få berättelsen att glittra till.

Som författare behöver jag veta hur saker och ting förhåller sig och hur det egentligen går till när något skall göras. Båtbyggandet på små båtvarv i omgivningen har lärt mig mycket och jag kan konstatera att det inte verkar vara stora förändringar mellan 1800-talet och början av 1900-talet. Det får mig att känna att vardagens små händelser har en stabilitet över tid. Därför känns det som om jag börjar i ett hörn och skriver därifrån i olika riktningar. Ibland lämnar jag fakta och hittar på för att berättelsen behöver det.

När jag skrev ”Tornet och fåglarna” behövde jag vapenkunskap och information om Carlstens fästning. Tiden är början av 1700-talet. Jag promenerade i fästningen, läste och följde guidade vandringar men det var i början av 2020 och händelser irrade hit och dit i mina tankar. Min relation till ”hårda” fakta är lite svävande och jag har ingen ambition att ha allt faktabelagt. Kommendant Henrik Dankvardt ledde arbetet i fästningen när danskarna var i antågande. Han var ensam i sitt övervägande om hur han skulle agera. Han ansvarade för 400 soldater i fästningen. Skulle han offra dem alla eller försöka att rädda alla. Omöjliga tankar att finna ett rätt svar till. Han kapitulerade och dömdes hårt av samtiden men ingen manspillan skedde. Idag finns en minnesplakett i Marstrand där resultatet att ”Alla räddades och staden Marstrand raserades inte i ett omöjligt slag”. Historien har den egenheten att saker och ting vänder på sig över tid.

Min uppmaning: Läs en roman på romanens villkor. Se den som en möjlig sanning.

Varma applåder ljöd i lokalen som tack för Ellen Mattssons fantastiska berättelse om sitt författarskap.
Text av Kerstin Pålsson

Föreläsning Uddevalla Humanistiska Förbund i samarbete med Bohusläns Museum den 21 oktober 2020
»Herrgårdar, torp och fiskelägen i Västra Götalands län« AV Cecilia Wingård, byggnadsantikvarie.
Vad är kulturhistoriskt värde?
Kulturhistoriskt värde är miljöer, platser och saker som påverkats av människor. Vårt kulturarv kan t ex bestå av fornlämningar, byggnader, landskap, språk, musik, mat, båtar eller kyrkor.
Varför bevara?
Det är en resurs som berättar vår historia och ger förståelse samt berikar vår livsmiljö. Skapar även ett förhållningssätt till vårt sätt att förvalta samhället till skillnad mot naturvård då naturen ständigt förändras och växer.
Hur arbetar man med kulturmiljövård?
Genom byggnadsvård, samhällsplanering, kunskapsinsamling, förmedlande och fornvård.
Vilka arbetar med vad?
– Riksantikvarieämbetet författar bl a regler och ger råd och rekommendationer och ä räven tillsynsmyndighet.
– Länsstyrelsens kulturmiljöenhet ger tillstånd, fattar beslut och utövar även tillsyn. Bidragsgivare till kulturmiljöprojekt och bevakar riksintressen.
– Kommuner kan skapa miljöprogram.
– Länsmuseer utreder och dokumenterar. Ger t ex råd i bygglovsärenden och arbetar som Länsstyrelsens förlängda arm.
– Ideella organisationer och allmänheten har en viktig uppgift .Exempel är dokumentation, praktiskt arbete, vård och informationsgivare.
– Olika privata aktörer.
Var inhämtas kunskap?
Bebyggelsearkivet, Fornsök, olika dokumentationer och inventeringar, utgrävningsresultat och historiska kartor. Även via många andra arkiv (tex kyrkoarkivet). Litteratur och fotografier ger kunskap.
Vilka bestämmelser gäller?
– Miljöbalken
– Kulturmiljölagen (redan 1666 fanns en föregångare till denna).
– Plan och Bygglagen (regler om bl a Q-märkning).
– Förordningen om statliga byggnadsminnen, konventioner och miljömål.
Vi fick se bildexempel på olika byggnadstraditioner: Enkelstugan med ett rum och kök med svale. Senare lägger man till vind och höggranitgrund. Dubbelhuset utrustas med ytterligare ett rum med gång och skjul.
Sillperioden hade stor betydelse. Husens storlek ökades i yta och höjd och källare och veranda byggdes. Även fönstrens utseende och storlek förändrades. Under 1900-talet påverkades byggnadsstilen av nyare arkitekttrender.
Kulturarvets roll har fått en stor roll genom turismutvecklingen.
Västkuststiftelsen har ansvar för naturreservatens kulturminnen. Kommunen och markägare är också viktiga aktörer.
Vårt kulturarv är Allas ansvar – Allas tillgång-Allas historia
Antecknade gjorde Inger Karlsson

Resumé från föreläsningen av Ellen Mattson vid Humanistiska Förbundets Årsmöte den 4 februari 2020 i Spisrummet, Bohusläns museum

Förbundets ordförande Annika Afzelius presenterar akademiledamoten Ellen Mattson som flickan från Bohuslän vilket Ellen uppskattar.

Ellen berättar att hon gärna skriver om äldre tider, men inte skriver strikt historiska romaner. Hon har inget genuint intresse för att forska kring historiska skeenden utan väljer romanen som form i stället. Här får hon plats med allt och kan lägga in de fakta hon väljer och för övrigt använda sig av fiktion för att kunna skapa sina karaktärer.

Det bohuslänska påbrået finns på så sätt att när hon tänker sig ett landskap så lånas det alltid drag av Ellens uppväxt i Bohuslän. Idag är hon bosatt i det bohuslänska gamla odlingslandskapet som är format av generationer tillbaka i tiden och här färgas hennes skildringar av stigar, beteshagar och åkrar från denna gamla miljö.

Ellen säger att hon målar den förflutna världen och i en roman som vilar på faktagrund tillåter hon sig ett fritt fabulerande.

En av hennes böcker, SNÖ, handlar om när Karl XII efter sin död förts till Uddevalla.

Från samma tidsepok är TORNET OCH FÅGLARNA. Den skildrar tiden 1719 och miljön är Marstrands Fästning eller Carlstens Fästning som är det rätt namnet.

Med mycket fakta blir det en boja för skrivandet och det går inte att få skildringen att bli levande.Ellen säger att hon letar efter »Blanka ting« precis som skatan samlar hon dessa och låter dem länkas in i berättelsen.Ellen låter oss veta att hon praktiskt prövat på hur gamla agrara hantverk går till för att veta och kunna skriva om detta på ett trovärdigt sätt.

Vardagens små händelser inspirerar och ger berättelserna kött på benen.

När Ellen säger att hon börjar skrivandet i ett hörn och inte riktigt vet hur hela berättelsen kommer att gestalta sig från början ler lyssnarna. Det känns som att Ellen är mycket öppenhjärtig om sitt skrivande och det är mycket intressant att få höra.

Ellen uppehåller sig en lång stund kring kommendanten Danckwardt på Carlstens Fästning och funderar i boken kring varför han valde att kapitulera efter bara fyra dagar. Det slutade i rättegång där han dömdes till döden och avrättades. Idag kan vi se att fästningen blev oskadd, manskapet överlevde och staden Marstrand brändes inte ner. Danskarna lämnade sedermera tillbaka fästningen, men detta var ju helt förkastligt enligt den tidens syn på krigföring.

Det är svåra frågor när det är händelser i en annan tid och hur man skall bedöma händelsen idag.

Ellen uttrycker att det vore kanske rätt att tacka Danckwardt för att Marstrand inte jämnades med marken.

Hennes slutreplik är rådet att läsa en roman på romanens villkor. Då är det en möjlig sanning som du får ta del av.

Med varma applåder tackas Ellen och den gyllene påsen som överlämnas av Annika får tillmälet att det är en av de stimulerande blanka tingen i livet.

Antecknade gjorde Kerstin Pålsson.

Anteckningar från föredrag av arkeolog Linne Nordell
25 april 2019

Linnea Nordell är arkeolog och knuten till Bohusläns museum för att arbeta med projektet maritima ristningar. Det är en grupp om fyra arkeologer som samarbetar och de ser gärna att de blir kontaktade om någon finner ristningar utmed kusten i Bohuslän. Adresser finns på hemsidan för Bohusläns museum.

I inledningen av sitt föredrag redovisar Linnea skillnaderna mellan hällristningar och maritima ristningar. Båda sorterna är ju inristningar i stenhällar. Hällristningar är ett begrepp som hänger ihop med ristningar på hällar och som är tillkomna under bronsåldern cirka 1800 till 500 före Kristus.

De första kända maritima ristningarna är från 1300-talet. Det är alltså ristningar från en tid långt senare än bronsåldern. Det handlar om ristningar vid äldre naturhamnar längs Bohuskusten. Det finns ett sjökort från 1543 där man kan identifiera platser längs kusten som finns namngivna idag. Det är ett nederländskt sjökort och allt kan inte identifieras och allt verkar faktiskt inte överensstämma med verkligheten.

Vinga finns på sjökortet och här har man funnit en vacker kompassros som dateras till 1603. En inskription på stenhällen säger ” Vinga hör Danmark till”. Mer forskningsarbete behöver göras här.

På Södra Buskär har man funnit runt 300 ristningar belägna runt ett sjömärke. De dateras till 1500-talets mitt och verkar vara bland de äldsta man funnit fram tills idag. Det handlar om bomärken som ofta har raka linjer i sitt mönster. Man kan inte automatiskt dra slutsatsen att sjöfararna inte kunde skriva utan snarare var det så att det var en slags identitetmärke eller ett märke för ägande. Kanske en slags föregångare till dagens varumärken.

På Väderöarna finns följdriktigt en kompassros på Kompassberget.

Hamnholmarna har rika fyndigheter och kan kanske vara den största ristningsmängden som finns i Sverige. I alla fall utifrån vad man funnit hittills. Här finns en flitigt använd naturhamn där man undersökt botten för fynd. Man fann bland annat 45 kilo keramik. På holmarna är också en begravningsplats för sjöfarande återfunnen. Här finns även den unika ristningen Salomos knut.

Tekniken för rengöringen av hällarna är en spännande historia. Kan hällen täckas så att det blir helt mörkt är det den bästa metoden då lavar och annan påväxt dör och även rötterna. Mekanisk rengöring riskerar att vålla skada på hällarna.

Berättelsen om allianshällar är spännande. Det är inristningar av familjesköldar från henne och från honom som är placerade bredvid varandra. Linnea har lyckats finna en gravhäll som stämmer med dessa ristningar så man kan veta vem det var som förmäldes med varandra.

Ristningarna målas i med vit färg och är sköna konstverk. På Bohusläns museum pågår en utställning med bilder från de funna maritima ristningarna och på museets hemsida ligger en fyllig beskrivning med bilder från forskningsarbetet med de maritima hällarna längs Bohuskusten.
Antecknade gjorde Kerstin Pålsson Uddevalla Humanistiska Förbund

Anteckningar från föredrag av Gunnar D Hansson på Uddevalla stadsbibliotek
2 april 2019

Föredraget är ett samarrangemang mellan Stadsbiblioteket och Uddevalla Humanistiska Förbund.

Poeten och litteraturhistorikern Gunnar D Hansson har skrivit en bok med titeln -Tapeshavet-.

Det är med denna bok som grund som vi tar del av den fascinerande historien från stenålderstiden längs strandlinjeförhöjningen vid Skagerack och Kattegatt.

Boken, som försäljs efter föreläsningen av Hallmans bokhandel, är en bok som överskrider gränserna mellan plats, natur, dikt och poesi.

Tapeshavet- om tidens gång på Härnäset heter föreläsningen som lockat publik som fyller salen på biblioteket till sista plats.

Österödskvinnan heter kvinnan som grävdes fram på Härnäset 1931 och är det äldsta fyndet i Sverige och är cirka 9000 år gammalt. Platsen är belägen på Härnäset och eftersom det är Gunnars hemtrakter är han väl förtrogen även med de lokala berättelserna om fyndet. Det lär ha varit upptäckt ett antal år tidigare men man täckte över fyndet och där låg det till 1931. Undersökningen av kvinnofyndet visar att hon var välnärd och föreföll tränad som om hon varit en tävlingskanotist av idag. Inte heller verkar det som om hon är född och uppvuxen på Härnäset. Detta tas som intäkt för att konstatera att Härnäset var en bygd som hade täta kontakter med människor från Europa. Det ansågs vara en rik bygd väl värd att besöka och idka handel med. Kvinnans fysionomi skulle alltså tala för att hon kommit via havet kanske från Friesland eller Hamburg till denna Bohuskust innan den hette Bohuslän.

Genom sina besök i Härnäsbygden berättar Gunnar om att det finns kunniga personer i dag som kan berätta mycket om den tidiga historien. Han nämner Inga-Lisa Karlsson och Agneta Stenberg som exempel på detta.

Föredraget är fyllt av information till oss åhörare om vilka rika källor det finns för kunskap om detta historiska område av Sverige.

Per-Henrik Berthelius (f.1944) har författat boken ”Bohuslänsk samling, en kommenterad och illustrerad katalog över böcker om Bohuslän”. Litteraturbanken har gjort detta alster tillgängligt på nätet. Som kuriosa står Uddevalla nämnt 1975 gånger och Munkedal bara 75 gånger i denna samling.

Varför heter havet Tapeshavet? Jo, då man funnit många fynd av den värmekrävande tapessnäckan så inser man att klimatet var varmare än idag. Skalgrusbankarna i vårt område anses vara världens största. Låt vara att det idag endast återstår cirka 10 % av den ursprungliga storleken på kullarna.

Nordligt björnbär har sin lokal på Härnäset och kan idag även hittas på Nordens Arks marker.

Röe gård ingår som en viktig plats i Gunnars historier.

Allt medan föredraget fortgår bjuds vi på flera exempel på Gunnars egen diktning när han deklamerar ur sin bok.

En njutbar kväll där historiens vingslag och Gunnars berättande ledsagar oss ut i vårkvällen.

Kerstin Pålsson
Uddevalla Humanistiska Förbund